Det är fredag, vid lunchtid och utvecklingssamtal i Kristofferskolan för Embla, det sista för grundskolan. Efter mötet ska Embla stanna kvar en stund i skolan med sina kompisar och jag säger hej då och vänder om för att gå. Då ropar 15-åringen: ”Mamma, kram!”. Blir glatt överraskad, vänder mig om och får en kram av min älskade tonåring. Sen går jag.
Åker till Bromma Blocks en sväng. Jag har lite ledig tid nu innan massagen kl 16.15 inne i stan. Har besvär med axeln. Det har varit en rolig vecka på jobbet, solen skiner, jag är lite trött. På väg ifrån Bromma Blocks, vid övergångsstället och myllret av vägar, frågar en kvinna mig om jag vet hur man tar sig in till stan. Hon ska åka till Sigtuna. Det är svårt att peka var tvärbanestationen ligger, så jag säger att hon kan följa mig, eftersom jag också ska in mot stan. Hon går lite bredvid mig och frågar om jag bor här i stan, jag säger ja. Hon berättar att hon sökt ett jobb på flygplatsen i Bromma, som planerare för schemaläggning av piloter, att hennes man körde henne hit, men nu ska hon ta sig hem själv. Hon berättar att hon har erfarenhet från yrket i hennes hemland och berättar att hon är kallad på tre intervjuer för liknande tjänster, bland annat på Arlanda också. Jag blir glad för hennes skull och önskar att hon ska få något av jobben hon sökt. Hon berättar att hon tycker om Sverige, att alla är så snälla här och att man får chanser. Jag blir glad och vi fortsätter småprata. Hon är fint sminkad och snyggt klädd. På tvärbanan hamnar vi inte bredvid varandra. Hon verkar osäker på vägen så när vi närmar oss slutstation så går jag fram och säger jag till henne att här är Alvik och du ska byta till tunnelbana. Vi hamnar bredvid varandra igen på väg till t-banan. Hon säger att hon har blivit förkyld och konstaterar att det är kallt i Sverige. I Jordanien är det vår nu och mellan 22-25 grader. Hon berättar att hon klätt av sig ytterkläderna för snabbt när solen visar sig här, men då blir hon förkyld.
Jag går lite före henne, men väl på tunnelbanan in till stan så ser jag att hon hamnat bredvid mig igen. Hon pratar med sin man i telefon, hör lösryckt att hon berättar lite om intervjun och att hon är på väg hem nu. Samtidigt undrar jag var jag ska gå av. Jag har drygt en timma kvar till massagen, klockan är 14.40. Ska jag gå av i Odenplan och sitta i solen? Jag skulle behöva köpa några pennor. Kanske åka till Kreatima på Kungsgatan, köpa pennor och sedan promenera upp till Observatoriegatan. Det gör jag. Hötorget närmar sig, jag säger till kvinnan som fortfarande verkar vilsen att nästa station ska du gå av, det är Centralen. Jag önskar henne igen stort lycka till, att jag hoppas hon ska få jobbet. Hon tackar mig så mycket med ett leende och önskar mig en trevlig eftermiddag.
På Kungsgatan är det som vanligt mycket folk. När jag passerar Drottninggatan fotar en kvinna sin vän, med Drottninggatan, mot Åhléns-hållet, som fond. Hon som blir fotad smajlar upp. Nu är klockan kanske kvart i tre. Jag går in på Kreatima, nästan tomt på folk. Går fram till pennstället och tar mina pennor. Betalar. Kommer ut på Kungsgatan. Hör ljudet av sophämtare som tömmer stora kärl med glas. Två gånger. Reagerar på det höga ljudet, men tänker att det är ju bara glas. Funderar nu på vilken väg jag ska gå. Ska jag ta Drottninggatan upp? Men jag var redan på väg ner mot Vasagatan. Tittar in på en tvärgata och ser Norra Latins vackra huskropp. Det får bli den vägen jag ska gå. Jag flanerar verkligen och njuter av fredagseftermiddagen. Kommer ner på Olof Palmes gata, här förstår jag att något måste ha hänt.
Folk har samlats längre fram, på Drottninggatan. Förvirrade personer står på gatan och tittar fram och tillbaka. Jag närmar mig försiktigt, jag är ändå säkert 50 meter ifrån folksamlingen. Två unga tjejer i 13-årsåldern, med gråt i ögonen kommer gående mot mitt håll. Den ena flickan säger ”Ska vi ringa polisen?”, hennes kompis svarar ”Nej, det är det nog redan folk som gjort.” En kvinna i 20-årsåldern pratar uppjagat i telefon, jag försöker höra vad hon säger. En annan tjej bredvid mig frågar henne vad det är som har hänt. Hon med telefonen säger ”Det var en lastbil, den körde bara upp mot trottoaren. Det var en liten flicka, jag såg henne stå på andra sidan gatan och hennes pappa låg på gatan. Det hände för en minut sen!” Stämningen blir minst sagt obehaglig. Inom några minuter hörs helikopterljud och polissirener. En brandbil har kört upp på gatan. Jag vänder om går ner mot Norra Latin igen. Känner en klump i halsen. Ringer Stefan, säger att det hänt något i stan. Gråter. Sen fortsätter jag uppåt Upplandsgatan. Kan inte sluta snyfta. Embla. Embla! Embla skulle åka iväg till en kompis efter skolan. Måtte hon inte åkt in till stan och hängt som de gör iband. Blodet rusar ner i fötterna. Får tag på henne, hon är i Bromma, snart hemma hos kompisen. I säkerhet.
En kvinna i 60-årsåldern frågar mig hur det är. Jag säger att jag är chockad för det som nyss hänt, en lastbil har kört på folk. ”Jag vet.” säger hon. ”Jag var inne på Åhléns och någon skrek ”bomb” och alla rusade ut. Det är fruktansvärt.” Jag frågar hur hon mår, hon är också väldigt chockad. Vi skiljs åt.
Hinner inte gå många meter innan en tjej i min ålder på cykel kör upp vid min sida och frågar hur det är med mig. Jag berättar, hon har inte hört. Jag ser hur hon blir tom i blicken. Hon säger att jag ska ta hand om mig, jag säger tack. Går vidare. Stefan sms:ar att jag ska åka hem. Men nu går tydligen inte tunnelbanorna heller. Jag behöver massagen tänker jag, min axel är så stel. Bryter ihop, sätter mig i en busskur och grinar. Två flickor i Emblas ålder går först förbi mig, och kommer sen tillbaka, frågar hur jag mår. Jag berättar varför och frågar sedan hur de mår då jag får höra att de satt på ett café där det hände. Den ena tjejen berättar att de hörde en väldigt kraftig smäll. De satt på övervåningen. En anställd på caféet hade berättat att en lastbil stormat förbi i hög hastighet på gatan utanför. Jag säger att jag är så glad för deras skull att dom mår bra. Dom säger detsamma till mig och går vidare.
Polisbilar hörs och syns nu med jämna mellanrum. Jag kommer in på Naprapathögskolan. Jag är en timma tidig. Receptionisten har precis fått höra om att det hänt något i stan. Efter en stund ringer en efter en till receptionisten som skulle massera den här eftermiddagen och säger att de sitter fast i tunnelbanan. Efter en halvtimma har också min massör ringt och sagt att han sitter fast. Nu säger man att det är skottlossning vid Fridhemsplan. Embla ringer mig och säger ”Åk hem mamma, dö inte bara!”
Fullt med folk på gatorna, alla går, pratar i mobil, skriver meddelanden. Inga bussar går, inga tunnelbanor går. Jag funderar på vilken bro jag ska ta för att komma hem, och undvika stan och Fridhemsplan. Frågar en pappa som promenerar med sin dotter i 11-12-årsåldern, om han vet vilka broar som finns. Han berättar. Jag får höra att dom bor precis här på St Eriksplan. Flickan säger upprymt ”Men min syster är hemma hos en kompis, vid Odenplan, och de såg att de sköt utanför fönstret!”. Jag säger ”Det låter inget bra.” säger hej då och går mot St Eriksbron. Massvis med folk överallt som går som i långa tåg mot olika håll. Sirener. Jag går med raska steg hemåt, över Västerbron där det stinker någon rök, raska steg över Liljeholmsbron. Kommer hem. I säkerhet till familjen.
Jag sörjer att denna skit händer här och på andra ställen. Jag sörjer djupt för de personer som befann sig ännu närmare händelsen och nu har den fastetsad på sina näthinnor. Jag sörjer de som dog och deras nära och kära. Jag sörjer all jävla ohuman skit i världen. Kan vi inte bara leva i fred. Vad är problemet.
Tack för omtanken och medmänskligheten jag fick se idag. Det ger hopp om livet.
Avslutar med min illustration som jag gjorde när terrorattackerna i Paris precis skett. Det finns bara en sak vi behöver. Det är mer kärlek.
Make it happy by Sara 